Senaste

Det drar ihop sig!

Sjalvstandigheten narmar sig med stormsteg och det verkar vara forst pa senaste myndigheterna har forstatt att det finns en hel del saker att gora innan dess. Just nu haller man for fullt pa att jamna till gator och renovera byggnader infor firandet pa lordag. Man far hoppas att det inte regnar forran efter Independence Day, annars kommer hela stan att likna ett typiskt Roskilde-festivalomrade.

Sakerhetsarrangemangen ar stora, det ar valdigt mycket soldater pa gatorna och polisen har ocksa fatt forstarkningar fran andra delar av omradet.

Vi har fortsatt patrullerandet men det kanns som att det har borjat ga lite i uppforsbacke de senaste veckorna. Det har blivit manga andringar i programmen och vara National Monitors (NM) fran SPLA ar ibland lite kinkiga och har da ingen lust att folja med pa patrullerna. Det var en liten ”incident” haromdagen da en batpatrull skulle besoka en nedbrand by, folk i byn plockade upp vapen och sprang och gomde sig, vilket av NM tolkades som att de tankte beskjuta patrullen. Med tanke pa att civila i omradet anklagat den egna armen for att ha brant ner massor med byar sa ar det kanske inte sa konstigt om bybefolkningen vill hamnas pa SPLA. Batarna fick vanda om och komma tillbaka till campen.

Man kan tycka att det ar lite i senaste laget, FN har fortfarande inte kommit ut med ett nytt mandat for den nya missionen i Sodra Sudan. I overmorgon upphor UNMIS och fran och med sondag ar det en ny mission som ska paborjas, men som sagt, vi har ingen information om vad den missionen ska gora och vilka befattningar som den ska fyllas med. Dessutom kommer ju detta att innebara att manga officerare maste lamna omradet och antingen soka ny tjanst i nagon annan mission eller att packa och aka hem igen, sa ni kan forsta att det ar lite oroligt i leden har nere.

Hur det blir for oss svenskar vet vi inte heller, men nasta vecka borde det finnas ett beslut kan man hoppas.

Idag blir det till att aka ner pa stan och bunkra matvaror sa man klarar sig ett tag om det skulle skorpa till sig i helgen. Det finns visserligen inga indikationer pa att Malakal skulle utsattas for nagon slags attack men som alltid finns det ett hot fran milisen i omradet.

Jag hoppas ni dar hemma i Sverige njuter eller snart far njuta av en skon semester!

Tillbaka i Malakal

Det var ett tag sen. Jag har nämligen haft turen att få vara hemma i Sverige en kortis, en välbehövlig ledighet!

Jag kom hit ner igen for två veckor sedan och mycket är på gång i krokarna. Livet på teamsiten är väl ungefär samma som innan jag åkte hem, några observatörer har lämnat oss och några nya har kommit hit. Vi har två vakanser just nu, hoppas de fylls upp snart. Men eftersom regnperioden så sakteliga kommit igång minskar patrullerandet, så vakanserna känns inte som någon begränsning just för tillfället. Regnet gör att vägarna blir till lervälling och helt oframkomliga. Jag har redan provat att köra fast i gyttjan, och det var ändå inne i stan där man kanske kan tycka att det i alla fall ska vara någorlunda framkomligt. Förstå då hur det kan vara ute på vischan!

Hur är säkerhetsläget här nere då? Nu när det närmar sig självständighet så har båda länderna flyttat fram och förstarkt sina positioner längs gränsen. Även rebeller är aktiva i området och stör ordningen. Stamkonflikter pågår överallt, de stjäl framför allt boskap av varandra och passar även på att döda varandra också. Förtroendet mellan befolkning och militär är milt sagt inte bra och nu har de två arméerna börjat skjuta på varann. Det finns en hel del i media att läsa om vad som pågar, rapporteringen i Sverige verkar dock tämligen obefintlig.

http://unmis.unmissions.org/Default.aspx?tabid=4643

SAF (norra armen) intog för några veckor sedan Abyei och de har fortfarande kontroll över staden. Invånarna har flytt och staden är nu plundrad och till stora delar nedbränd.

I dagarna har det varit struligt i Kadugli sedan SPLA (södra armen) attackerat en norrkontrollerad polisstation i staden. En militär attack från norr var svaret och nu har SAF-styrkor tagit kontroll över flygplatsen, vilket innebär att FN inte kan nyttja den.

Generellt sker det nu överträdelser mot fredsavtalet från båda håll och FN försöker medla. Hot om att skjuta ner FN-helikoptrar stör lite hur UNMIS kan arbeta och FN-patruller blir ofta stoppade när de ska ut och observera. Sen så innebär bråken i området också att de som ska resa hem på ledighet inte kommer iväg då flygen är installda. Och helt plötsligt verkar FN ha forstått att det i samband med självständigheten kanske blir en del att pyssla med och därfor i dagarna dragit in alla ledigheter for alla observartörer i början av juli. Det måste man väl i alla fall ha kunnat förutse lite tidigare? De som redan har köpt biljett hem till sina länder tycker nog det är skitkul…

Som tur är så har det inte varit några bråk i Malakal på senaste. Men givetvis är situationen lite osäker, leriga och blockerade vägar gör att transporter inte kommer fram och därför är matpriserna på väg upp. Sånt brukar leda till att folk bunkrar och varor tar slut på marknaden. Men än så långe går det ingen nöd på oss här på campen.

I måndags var det Sveriges Nationaldag och det firades med de andra svenskarna här, vi fyra smyckade matbord och sol/regnskydd med svenska flaggor, serpentiner, ballonger och kulörta lyktor… Mysigt! Och svensk mat blev det också. Man måste ju kosta på sig lite lyxliv då och då.

Nilblommor och felparkering

Jaha, nu har jag hört att ni har fått bra väder hemma i Sverige, kul! Ska bli skönt att få komma hem till den svala våren. Här pendlar temperaturen normalt mellen 42 och 45 grader, ibland har vi dock sån tur att det kommer upp emot 47 graders underbar hetta, härligt! Se nu upp så inte ironin rinner ur skärmen och sabbar din dator. Ni som känner mig lite bättre vet ju att värme inte är något för mig, så jag tycker det är lite i hetaste laget. Men snart kommer regnet, inte för att det blir mycket svalare då men det blir betydligt fuktigare och lerigare. Kanske inte någon förbättring alls, när det väl kommer till kritan. Nåväl, jag får skylla mig själv.

Inte för att det är på så många ställen, men där det finns lite vatten växer det så det knakar. Nilen är ju per definition tämligen våt och på floden växer det någon slags Nilblommor som flyter runt och bildar stora sjok som lämpligtvis fastnar i våra propellrar när vi är ute och åker med bangladesharna. För ett tag sedan, när vi skulle åka till en by långt bort så tog vi båtarna och när vi kommit halvvägs var hela floden täckt med Nilblommor, det hade nästan gått att gå torrskodd över floden. Det var inte mycket mer att göra än att göra helt om och åka tillbaka till vår camp igen.

Nu när Teamsite Leader är hemma i Tyskland på ledighet har jag fått gå in som ställföreträdare. Det är rätt stor skillnad mot tidigare, jag har fått ett kontorsjobb. Knappt några patruller inplanerade så jag får låta de andra ta hand om alla möten med byledare och militära chefer medan jag roddar det administrativa tillsammans med G-funktionerna.

Livet här nere rullar på, läget är någorlunda stabilt i Malakal. Det är utegångsförbud mellan halv sex på eftermiddagen och sju på morgonen. Det gäller visserligen inte oss men vi försöker rätta oss efter det så långt det går. Det innebär ju att det blir en hel del tid som måste spenderas på campen, och den fyller vi förutom med arbete, också med träning, middagar, pubkvällar, titta på film och andra allehanda sysslor såsom städning, diskning, hämta vatten och att tvätta kläder. Jag tvättade nyligen en laddning underkläder, strumpor och t-shirtar och tvättvattnet blev alldeles gråbrunt, fräscht! Det dammar rätt mycket här kan man säga.

Så här ser min container ut, de står ihopställda åtta stycken med kortsidorna mot varandra så det bildas en liten innergård. Vi har en schysst tukul där vi sitter på kvällarna och äter, spelar kort eller förgäves försöker få kontakt mot Internet med våra datorer medan vi sliter vårt hår. Det är därför de flesta här är så korthåriga, så även jag.

Vad gäller träning så har jag och min svenske kollega bestämt oss för att hinna med att gå eller springa 1000 varv i spåret inne på campen under vår tid här, det blir 190 mil. Förhoppningsvis kan man hålla det tempo vi har nu även under regnperioden, annars blir det väl lite jobbigare när man måste knata runt iförd gummistövlar. Jag har lagt av mig lite med morgonpromenader, får försöka få bukt med det. Tidigare har man ju mötts av rätt härliga soluppgångar så det får nog till att bli bättring på morgonpromenadfronten innan regnet kommer.

Slutligen en sammanfattande bild av bilkörningsegenskaperna hos många kollegor.

Må så gott där hemma och kanske ses vi om tre veckor.

Ganska lugnt i området.

Det börjar bli dags att skriva igen, fast det har inte hänt så mycket så jag vet inte vad jag ska skriva om. Efter striderna i Malakal för lite mer än en vecka sen så har det varit ganska lugnt i området. Kanske mest för att det numera är mycket militär personal ur SPLA som rör sig i och utanför staden. Lite sydväst om Malakal har man genomfört en hel del anfall mot rebellerna och deras general Athor, hans styrkor ska ha minskat i antal och det sägs att han själv är skadad. Han har varit en stor del av orosmolnen på himlen och det är han och hans rebeller som har legat bakom de flesta av dödsfallen i området. Det sägs även att kapten Oliny, som när hans integration i SPLA inte gick som han ville utnämnde sig själv till general och startade sin egen rebellgrupp norr om Malakal, har skadats och han jagas nu intensivt av SPLA. Man verkar ha bestämt sig för att göra processen kort med alla rebeller som inte låter sig integreras i de nationella militärstyrkorna, de ska kort och gott has ihjäl.
Men även om det vimlar av polis och militär, brandmän och folk ur Wild Life (ja, kan man inte vara med och vara beväpnad inom det polisiära eller militära så kan man ju alltid vara beväpnad ”brandman” eller ”naturskyddsvårdare”, det enda som skiljer är uniformen…) så är det inte helt säkert i området. Rebellgrupper har splittrats och nu får de klara sig på egen hand, några gömmer sig i stan och andra flackar runt på landsbygden och rånar dem de råkar på. Så därför har till viss del våra patruller ställts in eller vi har i alla fall fått ta med oss Force Protection (beväpnade soldater ur indiska armén) med när vi är ute och åker.

Idag hade jag min första båtpatrull, det är egentligen inget annat än att vi åker till något ställe och har möte med dem som bor där, fast vi åker båt dit istället för bil. Men det var ju trevligt att få vara på sjön (floden) lite grann.

Nu har det varit jäkligt varmt ett par dagar, runt 43 grader och det börjar bli lite molnigt på dagarna, så det blir en ganska tryckande värme. Jag svettas som en gris när jag är ute och rör på mig så jag försöker ta det lite lugnt, men det brukar inte hjälpa. Det är bara till att acceptera att man får vara en svettbobba här nere.

Idag fick jag min egen container, men jag måste göra i ordning den innan jag flyttar in. Som tur är så har han som bodde där innan lämnat en massa bra saker, t.ex. möbler och köksutrustning. En sak som jag måste försöka få ordning på är AC’n, den verkar inte fungera så bra, något som är direkt dåligt i mitt fall. Man kan ju inte ta en snubbe från typ Nordpolen och stoppa in i en plåtlåda i varma Afrika.

Sen ska jag ta och berätta för er om FN någon dag, för det finns mycket att berätta, men det ska jag inte göra nu, vill ju inte förstöra en god natts sömn genom att jaga upp mig. Ni förstår nog.

Ses om en och en halv månad!

Sjukhuset och SOS Barnbyar

Gårdagens patrull blev återigen inställd, men istället hade jag fått en annan uppgift, nämligen att följa med de civila FN-organisationerna på ett besök till Malakals sjukhus för att kolla lite hur de hade det där efter stridigheterna i lördags. Det var inte vi militära observatörer som ledde patrullen så vi hade inte planerat någonting utan vi anslöt vid sjukhuset på morgonen och så fick vi se vad som skulle hända. Det var representanter från UNHCR, Human Rights, UNPOL och UN press vi arbetade med. Vi mötte the Medical Director och han berättade för oss om läget på sjukhuset och de hade visserligen resurser i form av materiel, men led brist på personal, framför allt läkare. Vi gick en sväng inne på sjukhuset och pratade med en kvinna som blivit skjuten i bröstet under lördagens strider. Mer än hälften av de skadade som kommit till sjukhuset var civila, flera barn fanns också bland de skadade. Det var inte Karolinska direkt, utan mer som en lada man inrett med små rum, ungefär som ett kontorslandskap. Det var folk överallt, sjuka, skadade, sjuksystrar och anhöriga, inte den bästa miljön för att bli omvårdad.

Efter besöket på sjukhuset åkte vi till SOS barnbyar, där det under lördagen utspelades det tidigare nämnda gisslandramat. När vi klev in på området var det helt öde, inte en person så långt ögat kunde nå, inga anställda, inga ansvariga. Vi gick in och det första vi såg var en massa tomhylsor, en tung kulspruta hade pepprat ett par hus fulla med skotthål. Det var en rätt märklig känsla att gå runt där, eftersom vi visste att det var här en del av striden hade varit.

Vi fann ett par raketgevär som inte hade avfyrats utan låg trasiga på marken, rebellerna hade inte riktigt hunnit avfyra dem innan de fått söka skydd inne i husen. När vi gick vidare såg vi en död polisman som låg mellan två hus och bakom de husen låg två av rebellerna ihjälskjutna och lukten efter tre dagar i solen ska vi inte tala om. Man kan undra varför de inte var borttagna, men det är lite si och så med detta i det här landet. Det var en väldigt konstig syn att se uppeldade sängar och täcken i grälla färger blandat med blod, skotthål och gosedjur. Vi dokumenterade vapnen och de döda och sen kom chefen för barnbyn och berättade vad som hade hänt. Det hade inte varit någon gisslansituation men rebellerna hade varit inne på området och skjutit ett tag innan slutligen alla barn och de som jobbade där kunde smita ut utan att bli skadade. Sen hade polis och militär gått in och rensat området.
Så det var verkligen en intressant dag. Var jag hungrig innan barnbyn var jag i alla fall inte det efteråt.

Nu börjar även djurlivet här att frodas, i förrgår såg jag en mer än en meter lång ödla knata runt i promenadspåret, den kände väl att det är dags att börja ligga i för Nile-beach 2011. Och lite mer oroande så var det igår kväll en svart mamba, typ en av Afrikas farligaste ormar, under granncontainern, hoppas att någon tog kål på den. Man vill ju inte springa in i en sån när man är på väg till muggen mitt i natten. Inte för att jag ännu måste gå upp och gubbkissa, men ändå.

Ta det lugnt hemma i Sverige, hoppas våren är på väg!

Strider i Malakal

I går morse började det hända lite intressanta saker här i Malakal. Jag vaknade av att folk pratade på radion och jag tyckte att det var märkligt för klockan var tjugo över fyra och de enda som skulle ut och åka på morgonen var min patrull, så det borde vara något annat i görningen men jag begrep inte vad det var som hade hänt. Vi har några av våra kollegor som bor nere på stan och så småningom förstod jag att det var någon slags strid inne i Malakal och att det var det våra UNMO-kollegor rapporterade om. De hade ringt till Team Site Leader och gett information via mobiltelefon, så inget nämndes till en början på radionätet och det var därför jag hade lite svårt att lägga ihop pusselbitarna. Det visade sig att en av OAG’s (Other Armed Groups) hade kommit nordväst ifrån och tagit sig över Nilen sent på fredagskvällen och natten till lördagen, de hade stannat utanför BANFRU, vår båtcamp nån kilometer härifrån och vid tvåtiden på natten hade de börjat gå mot Malakal och vid fyra hade de börjat strida inne i stan med SPLA, sydsudanesiska armén.

Jag gick upp och förstod att det förmodligen inte skulle bli någon patrull för min del på morgonen, för vi skulle behöva åka in till stan för att hämta en tolk och en representant från SPLA, vilket inte var aktuellt, framför allt efter att våra kollegor pratade på radion och rapporterade att det var strider precis framför deras hus, vilket mycket väl hördes på radion.

Någon gång mitt på dagen började rebellerna att retirera norrut och vi såg dem springa förbi på fältet utanför campen, de tuttade eld på SPLA-soldaternas bostäder vid flygplatsen och på allt annat som kunde brinna, bara för att sinka SPLA som var dem hack i häl. Det rapporterades att några rebeller tagit ett barnhem som gisslan men att de släppt barnen efter viss förhandling. Vad som hänt med rebellerna efter att de släppt gisslan är oklart, men ni kan nog dra era egna slutsatser. Efter fjorton timmar lyckades våra kollegor och annan FN-personal komma till campen eskorterade av indiska soldater och nu är det tämligen knökafullt här.

Så eftersom Malakal var out of bounds och informationen knapphändig så fanns det inte så mycket att göra så det passade ju bra att grilla kyckling och spela poker med kompisarna. Jag vann t.o.m. pengar, och ändå var det bara min andra pokerkväll någonsin.

Idag har striderna fortsatt, men på andra sidan Nilen, så förmodligen kommer min båtpatrull i morgon att vara inställd för säkerhets skull. Annars kommer jag att ha annat att göra, ska flytta ur den här containern och in i en kanadicks container under tiden han är hemma på leave eller till jag får min egen.

Njut av våren hemma och glöm inte att skicka förslag på vad jag kan ta upp i min Sverige-presentation!

G’n och brunch.

Vi är ganska många observatörer här på Team Siten (TS), till skillnad från på andra TS, där de är kraftfullt underbemannade. Bland oss har vi en stabsstruktur med Team Site Leader och alla G’n. G’na (G1, G2, G3…) är, för er som inte vet det, benämningen på olika ansvarsområden inom staben; personal-, informations-, plan-, logistik-, data/kommunikations-, utbildningsansvariga etc. Detta innebär att det finns en del som är ganska upptagna med att ”jobba på kontor” och inte lika ofta kan vara ute och patrullera i området och ha möten. Sen så är det alltid ett gäng som är iväg på ledighet, några som är nya och inte så produktiva och några som snart ska sluta och måste checka ut. Ni inser att belastningen på dem som är kvar och kan jobba blir rätt stor. Sen kan man ju lägga till det faktum att alla inte är här för att jobba, utan så fort det går smita undan, eller iaf anstränga sig minsta möjliga. Som sagt, vi har tur som är runt tjugofem personer på TS, det finns några TS där de bara är tio-tolv personer totalt.

Jag har varit med om mitt första ”skämsmöte” (jag skämdes över att vara där), hoppas det inte blir så många fler av dessa, men jag har mina aningar. Vi var iväg till en by och pratade med de ansvariga där om en kommande Long Duration Patrol några av oss ska genomföra i området. Mötet var uselt planerat av patrullchefen och nästan lika dåligt genomfört. No effort in, no effect out. Det är nog bara att vänja sig vid att alla inte riktigt har samma syn på hur verksamheten bör bedrivas och anstränger sig för att nå ett bra resultat.

Men jag kanske ska hålla käften tills jag varit patrullchef själv första gången, vilket är nu till helgen. Ska iväg och träffa en av SPLA-brigadcheferna som huserar i närheten, kan ju bli intressant. De är lite på spänn nu efter de strider som varit i området. Vissa av dem tror att FN stöder renegade-generalerna som befinner sig strax söder om oss, eftersom FN har flugit ut skadade rebeller ur området när de skjutit på varandra. Polletten har inte trillat ända ner och de förstår inte att FN i dessa fall försöker hjälpa alla skadade, oavsett vilken sida de står på. Generalerna kanske förstår hur det ligger till, kanske, men nedåt i leden är det mycket oklart. En annan grej, de tror att FN flyger in vapen och ammunition till rebellerna, när helikoptrarna i verkligheten landar för att reka landningsplats. Då landar de, står någon eller några minuter på marken och lyfter sedan igen när de bedömt markens beskaffenhet och tagit ut GPS-koordinater etc. Därför blev en FN-helikopter och besättningen häromdagen kvarhållen under vapenhot på marken i fem timmar, för soldaterna såg att helikoptern kom och landade, givetvis måste det innebära att FN stöder rebellerna… Kvällen innan satt jag och snackade med piloterna och på förmiddagen dagen efter satt de fast i klorna på några soldater som inte vet vad FN gör och vilket mandat FN har. Därför ska man passa sig lite när man är ute och åker, för vem som helst kan få för sig vad som helst, och då kan man ligga pyrt till. Därför har vi nästan alltid med oss en representant från armén, som kan förklara hur det ligger till om man ränner in i oförstående människor.

Men man måste ändå försöka ta tillvara på vardagen här. Man umgås med sina kollegor och tar hand om dem. Snart åker en kille från Brasilien hem och i morgon ska vi alla ut och äta på stan för att tacka av honom. Han höll häromveckan en National Briefing för oss, en Brasilien-presentation som var väldigt bra och uppskattad för övrigt, inte enkom på grund av alla bilder på brasilianska bikinibrudar, utan det bjöds även på godsaker och småplock från Brasilien. Så nu är det dags för er att börja skicka idéer, uppslag och bilder till mig, som jag kan ha med i min presentation. Jag ska försöka hålla den efter att jag varit hemma i Sverige, så jag kan köpa med mig lite svenska godsaker ner hit. Men jag tror jag skippar surströmmingen, eller i alla fall väntar till hösten.

På söndagarna har vi på den ”gård” jag tillfälligt bor på en brunch på morgonen, alla lagar något och tar med sig. I söndags stektes det pannkakor med riktig kanadensisk lönnsirap, det gjordes potatiskaka, bakade matbullar av nåt slag, nån indisk röra och jag stekte fläsk och gjorde lök- och tomatsallad. Det var väldigt gott och jag var mätt ända till middagen på kvällen. Fler sådana söndagar, tack!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.